Sedan 2015 har Byggnadsvårdspriset delats ut vartannat år.
Sven Erik Eriksson med byggnadsvårdsprojektet Ekonomibyggnaderna på Ollasgården är vinnare i Dalarnas Byggnadsvårdspris 2023
Sven Erik Eriksson har genom omsorgsfull och varsam renovering räddat tre ekonomibyggnader i odlingslandskapet; en hölada, en smedja och en rökbastu. Han har i teori och praktik utforskat byggnaderna, den lokala byggnadstraditionen och byggnadstekniken stråtaksläggning – ett i Dalarna bortglömt hantverk. Höladans stråtak har rekonstruerats med täckning av vass från närområdet och av halm från egen odling på Ollasgården. Dessutom har Sven Erik skapat möjligheter för fler att delta i projekten, genom bland annat byggnadsvårdskurs. Sven Erik Eriksson har tagit fasta på, inte bara enstaka byggnader, utan en hel gårdsmiljö. Detta med vilja att utforska, bevara, bruka och uppleva den tillsammans med andra. På Ollasgården möts människor kring kultur och natur, dåtid och framtid.
Grattis!
Juryn ger även Johan Backlin, med byggnadsvårdsprojektet Östra flygeln på Klosters herrgård, hedersomnämnanden för särskilt väl utförda byggnadsvårdsprojekt.
Byggnadsvårdsprojektet Slaktar-Gustavs gård är vinnare av publikpriset i Dalarnas Byggnadsvårdspris 2023.
Jelkgården i Kärvsåsen är en kringbyggd gård med byggnader från främst 1700- och 1800-talen. Förutom bostadshuset – en parstuga som är vanlig i Rättvikstrakten, finns här också en rad byggnader som uppförts för gårdens olika behov såsom fähus med foderhus, matbod, stall samt trösklada. Utanför gårdsfyrkanten finns bland annat ett härbre.
När nuvarande ägare Britt Eklund och Knapp Lennart Pettersson övertog gården i början av 1980-talet hade den stått öde sedan tre decennier och påföljande år innebar många akuta räddningsaktioner på gården. Efter tid började arbetet med att ge parstugan den vård som den så väl behövde. Taket lades om med återbrukade tegelpannor, vindskivor nytillverkades lika som de gamla, syllstockar rötlagades och grundstenarna lades om efter omfattande underarbeten. Locklistpanelen sågs över och uttjänta brädor byttes ut. Fönstren renoverades med linoljekitt och linoljefärg. Till rödfärgning kokade de själva röd slamfärg. Farstukvisten återuppbyggdes med hjälp av spillrorna av den gamla som förlaga. Intakta delar, exempelvis de svarvade hörnstolparna, återanvändes tillsammans med nytt material.
I gårdsfyrkantens södra sida fanns inga byggnader bevarade, men två husgrunder varav en med intakt källarvalv. Britt och Lennart har återskapat den kringbyggda gårdsbildningen genom att två nya byggnader har timrats upp på de gamla grunderna – en källarstuga och en loftbod. Intryck från gamla byggnader i bygden har varit vägledande för utformningen av de nya byggnaderna, vilket gett ett lyckat resultat med väl avvägda proportioner och materialval.
Gården har i övrigt renoverats varsamt med stor respekt för och kunskap om den lokalhistoriska bebyggelsetraditionen. Likaså har byggnaderna tillåtits behålla en stor del av sina ursprungliga material med dess inneboende skevheter. Detta byggnadsvårdsprojekt har skett utifrån ett långsiktigt perspektiv och tillåtits att ta tid vilket gett utrymme för noga övervägda beslut.
Gamla stugan på Gonäsheden är en för sekelskiftet 1900 mycket vanlig hustyp som idag ofta byggts om och förändrats eller är helt borta. Denna typ av byggnad var typisk som bostad för arbetare och småbönder och har därigenom ett samhällshistoriskt och socialt värde. På Gonäsheden kan vi se en sådan byggnad i oförvanskad skepnad.
Gamla stugan har mycket att berätta, inte bara om intressanta människoöden, utan också om material, tekniker och traditionella byggnadstraditioner. Till detta har ägaren lyssnat och med finkänslighet närmat sig det huset har att förmedla. Restaureringen är mycket väl genomförd och har inte forcerats fram, istället har den fått ta tid så att relevanta ställningstaganden har kunnat göras. Den tidsepok som ägaren valt att återställa är inte den tid då huset uppfördes utan en senare epok, som fortfarande var tydligt synlig såväl interiört som exteriört. Restaureringen har genomförts av skickliga hantverkare med stor respekt för originalet. De har använt ursprungliga material och tekniker, valt virket med omsorg samt återbrukat gammalt material som fanns i gårdens uthus.
Exteriört märks det omlagda tegeltaket där de speciella takpannorna försiktigt tagits ner, rengjorts och lagts tillbaka, kompletterade med samma sorts pannor som återfunnits genom efterlysning i bygden. Under teglet finns fortfarande det gamla pärttaket kvar. Fönstren har renoverats, det munblåsta glaset har behållits och målningen har utförts med linoljefärg i samma kulörer som tidigare. Skorstenen har även den varsamt renoverats, med samma sorts stenar, och har kvar sitt ursprungliga utseende. Den utvändiga målningen på den gamla panelen återstår vilket visar att restaureringen är en pågående process som långsamt skyndar framåt. I trädgården vårdas de odlingsland, perenner och fruktträd som finns kvar från sekelskiftet 1900, nu också med en del tillskott av andra kulturhistoriska växter från tiden.
Inomhus har köket kvar sin gamla spiskåpa med tillägg från olika tider. Även det platsbyggda skåpet och de gamla slitna korkmattorna har behållits. Snickerierna har linoljemålats i kulörer som bedömts vara från omkring 1920. Rester av olika tiders färgsättning kan ses i den ”färgtrappa” som skrapats fram. I kammaren har det vattenskadade taket behövt ersättas med ett nytt som likt det gamla är handhyvlat och målat med linoljefärg. Båda teknikerna bidrar till det fina ljusspelet i rummet. De tidstypiska tapeter som satts upp, på ny lerklining, är en kopia av en tapet som återfanns i ett av de sju lager gamla tapeter som dokumenterats. Spismurarna i både kök och kammare är föredömligt slätputsade och målade och visar även de på hög hantverksskicklighet. Inomhusmiljön visar också på spår av liv från den valda tidsepoken, framförallt genom val av möbler, textilier och andra inredningsdetaljer. Huset hålls tillgängligt för allmänheten under visa perioder eller efter överenskommelse med ägaren. På så sätt kan huset även tjäna ett pedagogiskt syfte för den som själv vill ”byggnadsvårda” sitt hus.
Det byggnadskomplex i Hedemora som går under namnet Gamla apoteket uppfördes omkring 1780 och har byggts om vid flera tillfällen, bland annat av Lars Israel Wahlman 1897. Mellan åren 1849-1968 hade stadens apotek sina lokaler här med en försäljningsdel och en bostadsdel. Därefter fanns här olika kommunala verksamheter fram till 2013. Idag (2017) finns här en byggnadsvårdsbutik och ett café. Under 1900-talets andra hälft byggdes huset om kraftigt. Ny rumsindelning tillkom med användande av gipsväggar, glasfiberväv och andra tidstypiska material.
Restaureringen är mycket väl genomförd med kunskap och kvalitet. Ursprungliga material och tekniker har använts. Tidigare förlorade delar av den äldre interiören har ersatts med material, ytskikt och detaljer som väl överensstämmer med byggnadens typ och ålder. Det som återstår av ombyggnaden från Wahlmans tid har poängterats och är väsentligt för elhetsintrycket. Trädgården har restaurerats i samarbete med expert. Byggnaden är skyddad som byggnadsminne och ingår som en väsentlig del i den kulturhistoriskt värdefulla miljön av riksintresse kring Stora Torget.
Restaureringen bidrar positivt till att öka upplevelsen av området. Den tidigare apoteksdelen har gjorts om till en byggnadsvårdsbutik och i bostadsdelen har ett café inretts med servering både inom- och utomhus. De nya användningarna är väl anpassade till byggnadens kulturhistoriska kvaliteter. Restaureringen är en fortsatt pågående process som tillsammans med redan gjorda insatser är en inspiration för besökare. Den pedagogiska ambitionen är hög. Man visar hur exempelvis dörrar och fönster kan räddas och säljer rätt produkter för detta.
Sammilsgården har renoverats med stor respekt för byggnadens kvaliteter och målet har varit att bevara allt som inte varit direkt omöjligt att rädda. Varken fasader eller planlösning har förändrats nämnvärt utan varsamt renoverats med hantverksmässig kunskap. I huset finns både fönster och tak som är original från 1700-talet, och golvet i köket är kilsågat och handhyvlat.
Ett ytterligare exempel är att husets alla socklar och foder är fastspikade med återanvända och rätade, handsmidda spikar. Exteriören är i stort sett oförändrad efter restaureringen. Entrédörren byttes ut mot en modern dörr under 1900-talet och har rekonstruerats från äldre fotografier. Förstukvisten är original från 1839 och ommålad i linoljefärg i de kulörer den en gång haft. Juryn anser att Sammilsgården är en värdig vinnare av Dalarnas byggnadsvårdspris och att man med stor omsorg försökt att bevara huset i dess originalskick.
